Vi bor öppet – väldigt öppet… Omgivna av odlingslandskapet och något av kanske landets bästa jord, så är träd, åkerholmar och annat reducerat till det minimala. Det gör att vintern ibland kan kännas en smula bister, och när det snöar och blåser så händer det inte sällan att vi helt enkelt blir kvar hemma, vi kommer helt enkelt inte ut till vägen. Grannarnas traktorer och lastmaskiner får jobba hårt, men ibland är det helt enkelt kört, det yr igen snabbare än någon hinner ploga, så det är liksom ingen ide att åka hemifrån… Suck…
Men, jaga gör vi under de flesta förhållanden, och man måste hitta sätt att anpassa det till tillgången, viltet och marken, och inte minst sig själv. Att pulsa omkring i meterdjup snö är ganska jobbigt och man kan bara fantisera om hur viltet har det under den här tiden, så etiken måste hållas högt när man bestämmer sig för att ta sig ut…
Ilja, den Tyska Dödshunden 😉 har i år vaknat till och fått lite tid i såtarna. Kanske framförallt med min gode vän Christians hjälp, som tagit med henne ut på rådjursjakt innan snön ställde till det för jäkligt. Att ha många hundar är tidsödande och ibland inser man att man själv inte räcker till, och då är det skönt att ha vänner som ställer upp. Ställer upp ja – för det är faktiskt så att även fast jag ”håller med hund” så är det dom som gör mig en tjänst och inte tvärtom. Jag skulle aldrig drömma om att ta ut någon gentjänst eller kräva ngt tillbaka annat än att dom just avlastat min tid och gett min hund det den kräver för att jag senare skall kunna njuta av den som jaktmaskin. Och för hundens skull – en jakthund ska jaga! Punkt! Känns som jag vill förtydliga det eftersom jag vet att inte alla ser på den typen av utbyte på samma sätt, men då antar jag att hundens bästa inte alls är i fokus… Men, det är en helt annan sak som vi kan lämna där och då! 😉
Men, hitills har Ilja inte fått jaga så mkt , jag har medvetet hållit henne kort för att göra henne just – kort. Vill ha en terrier som driver i små omgångar och inte är borta så man blir orolig, för både hund och vilt. En av lösningarna på detta är att låta henne jobba tillsammans med Inka – flatten, som ju är en jäkel på att hitta vilt, men inte lika benägen att följa efter, och kanske framförallt bra mkt lydigare på signaler än vad Ilja är… Ilja är ju dessutom fortfarande väldigt ung och har visat att det finns där, och jag är inte ett dug orolig för ATT utan isf mera HUR hon kommer jaga…
Så, vi gav oss ut och jagade lite Fågel, Hare och ev. komma nära ngt Rådjur även om vi inte ville jaga ut dom i den meterdjupa snön på de stora fälten. Det blev lite Fasan och en Hare, vilket kändes gott nog. Peter Ekeström, den eminenta jaktjournalisten, hundmannen och hundexperten som syns i olika mediasammanhang var med och fotade lite, och han fick dessutom skjuta en hare vilket jag hoppas var lite belöning för de fina korten.
Hur går det då till att jaga under dessa förhållandena? Jo, Inka och Ilja får jobba tillsammans och när vi är osäkra på vad som kan dölja sig i vassana och dungarna så går Inka och jag in själva för att inte ställa till det. Men, ofta säker Inka medvetet utmed kantzoner och små dungar, stöter ut eller upp vilt och Ilja följer de en kort bit med skall. Inka ”hänger på” och ”hämmar” Ilja lite och när jag kallar tillbaka Inka – då kommer även Ilja… Det enda fyrbenta vi låter dem följa efter är hare och räv, och inser man att man inte kommer till skott – då kallar vi tillbaka hundarna. Fungerar, men kräver lite planering och framförhållning, både hundar och förare måste vara beredda på vad som kan hända och självklart har det hänt – under tiden man lärt sig denna ”jaktform” att vi hamnat i situationer som vi inte önskat. Men, vid det tillfälle som14 rådjur satte av framför hundarna och Ilja inte ville komma tillbaka direkt så räknade vi noga in dem igen under nästkommande dygn och såg till att det fanns föda och skydd som de kunde ta till utifall att språngmarschen tagit på krafterna… Etiken ligger högt upp på prioriteringslistan, om inte allra högst upp tillochmed, men det vore korkat att hävda att vi alldrig begått något misstag – men vi har lärt oss av det och gör absolut inte om det! (Det finns redan gott om hundmänniskor, och andra för den delen, som aldrig begår misstag, så vi vanliga dödliga måste ju inse att vi inte är lika perfekta, tyvärr… Men tack o lov inte obildbara…)
Fasaner är kul att jaga under alla former, och våra marker håller en skaplig stam av vilda fasaner som dessutom fått lite stöd under åren. Vi jagar dem ganska försiktigt, men försöker skjuta undan lite tuppar under säsongen. Jakten med stående fågelhund är självfallet den bästa när det gäller fasan, men ”Spanieljakt med Flat och Terreir” är inte så dum den heller…
Inka och Ilja går in i vassen, håller sig inom hagelhåll och stöter upp fasaner. Dom stannar (i regel) lydigt och väntar på kommando innan apport. Ilja svajjar väl lite just i detta momentet, men där är jag faktiskt inte så bekymrad, jag tänker inte förvandla henne till fågelhund och som det funkar nu är alldeles utmärkt. Så, alla dressyrfascister får gärna komma och gnälla – jag fäller fågel över mina hundar och får de inlevererade i perfekt skick – gott nog!!! Jag hade dock sett lite annorlunda på det med en Spaniel, Setter eller Pointer…
Nåja, Tack Peter, vi har det alltid roligt tillsammans och är glada över att du tar så fina kort på våra hundar (och, ibland oss…).
Ni andra, ha det gött i snön! // J
LILLEGÅRDEN 
